På sista besöket hos barnmorskan innan jag födde så vägde jag 89 (!!!) kg. Idag väger jag 77. När jag skrev in mig vägde jag 72. Min målvikt är 65, men ska först satsa på 70.

Bara så ni vet!


jobbigt med hängbuk.



Så här se mina bristningar ut nu.

Kommer aldrig glömma hur jäkla ont jag hade! En outhärdlig känsla. Det gick så himla fort allting…

 

Kommer ihåg att jag och Oskar satt och tjafsade lite i soffan om att han aldrig hjälper till hemma, och jag reser mig upp och är arg. Jag kommer ut till hallen och helt plötsligt känner jag hur det börjar rinna mellan benen.

 

Blev nervös och tänkte att ”det kan väl inte vara dags än”. Oskar fick ringa till förlossningen då det inte slutade sippra, och eftersom jag inte hade några värkar än så fick vi en tid dagen efter klockan 8.

 

Jag la mig i sängen men kunde inte sova. Ganska självklart egentligen. Vem har lust att sova när vattnet gått liksom? Vid klockan 3 börjar jag få lite värkar. Känner att jag är tvungen att duscha och det hjälper.

 

Försöker sova efter det men det går inte så jag lägger mig i soffan och tittar på tv. Helt plötsligt är klockan halv sju och då var det dags att börja göra sig iordning inför besöket på förlossningen.

 

Kommer upp och möts av en jättetrevlig barnmorska. Får ligga någon timme och kolla barnets hjärtljud och mina värkar.

 

Det ser bra ut men hon vill att vi kollar igen om ett par timmar, så vi går då ner och äter lite i cafeterian. Har småvärkar som är jobbiga, men man stod ändå ut. Så var det i princip hela dagen fram tills klockan sju-åtta.

 

Blir hemskickad men får såklart komma tillbaka eller höra av mig ifall värkarna blir jobbigare.

 

Tog två tabletter ”att sova på” när vi kom hem från sjukhuset. Hade värkar, men ändå så att man stod ut. Sov en liten stund, och när jag vaknade hade jag ännu ondare.

 

Bad Oskar om massage och det hjälpte lite. Sa åt han att trycka hårdare när värken kom.  Till slut orkade han inte mer, och det var påfrestande för mig också, så jag tänkte att en dusch kanske lindrar. Det gjorde det inte! Kunde knappt stå upp i duschen. Klockan var väl ca 17.00 nu.

 

Kommer ihåg att jag la mig i sängen efter duschen och där började helvetet.

Halv nio står jag inte ut mer. Kunde knappt gå, sitta, ligga eller stå. Orkade inte ens prata och att någon fick röra mig var det inte tal om!

 

Mamma och pappa skjutsar upp oss till FL och är vi är där vid kl. 21.

 

Ligger med CTG-grejen i en halvtimme, en BM undersöker mig och jag är öppen 8 cm!! Blir jätteförvånad och blir orolig att jag kommer få fortsätta ha så himla ont, att det liksom är försent att få något mot värkarna.

 

Jag säger att jag vill ha allt, vad som helst! Bara jag blir av med smärtan.

 

Eftersom jag är öppen 8 cm så tycker BM Kia att jag inte behöver EDA, då den bara hjälper vid öppningsskedet, alltså värkarna som jag hade arbetat ”så bra” med hemma.

 

Får i alla fall fort komma in på ett FL-rum där uska Yvonne visar hur lustgasen fungerar. Efter det går tiden så himla fort! Känner mer och mer hur jag vill trycka. Står upp och trycker på. Antar att kroppen arbetar med att få ner barnet ännu längre ner när det kändes så.

 

Helt plötsligt är det dags att krysta. Yvonne och Kia hjälper till att hålla upp mina ben och Oskar står vid sidan och håller mitt huvud och säger peppande ord!

 

Hade aldrig klarat det utan honom vid min sida.

 

När jag krystat, i vad jag tycker är en evighet, börjar det bränna i slidan.

Det brändes och kändes så himla uttänjt. Frågade då om det inte var klart snart, men det var en bit kvar ändå.

 

Barnmorska Kia sa att hon såg ljust hår. ”vadå ljust?” tänkte jag. Trodde barnet skulle vara mörkhårig som jag var när jag föddes.

 

Jag krystar och krystar och när jag vill andas säger Kia att jag ska fortsätta. Tyckte det var så jobbigt, för man var ju tvungen att hämta luft också.

 

Jag antar att det var deras pushande som gjorde att jag tog i extra mycket sista biten, för helt plötsligt skvalpar det till och ut kommer vårt barn!

 

Helt utmattad och euforisk släppte allt och jag tittade chockad på Oskar och ner på barnet. Jag visste inte könet, var nog fortfarande i chock, för det trodde jag var det första jag skulle fråga.

 

Oskar säger då ”it´s a dude” (haha).

”Va!?? En kille?” Tänkte jag. Var inställd på att det skulle bli en tjej ju.

 

Fick upp honom på magen och han var helt kladdig, och så stor! Trodde ju det var en minibebis jag haft i magen. Förstår fortfarande inte hur han fick plats.

 

Äntligen var han här.  Vårt älskade barn som vi har väntat så länge på!

 

Född 110826, kl 00.48

Längd: 49 cm

Vikt: 3975 g

Oskar

När vattnet gick…

Vi satt och kollade på tv här hemma som vanligt. När Daniella skulle gå på toa, tror jag, då hon kände hur det började sippra vatten när hon hade gått en bit. Hörde bara hur hon skrek till, oh shit!

Jag vände mig om och hon sa att vattnet hade gått, trodde hon i alla fall. Jag fick som en klump i magen och lite panikkänslor.

Man har ju sett på filmer hur folk bara rusar iväg mot sjukan när vattnet går.

 

Paniken och klumpen försvann ganska snabbt. Eftersom hon inte hade några värkar, började vi misstänka att det kanske inte var vattnet ändå.

Daniella hoppade in i duschen och jag ringde upp till förlossningen för att kolla vad vi skulle göra.

 

Hon ville helst prata med Daniella, så hon fick torka av sig lite och ta telefonen.

Barnmorskan frågade hur vattnet såg ut, om det var ofärgat eller rosa, med lite klumpar i.

Detta stämde in, så de misstänkte också att det var vattnet som hade gått. Men eftersom hon inte hade några värkar än så fick hon en tid på torsdagen, kl. 8.

 

Det är svårt att förbereda sig för detta, trots att man har haft hela 9 månader på sig. Livet har ju flutit på som vanligt, jobb, träning, match och umgås med vänner. Sen plötsligt står hon där med en pöl mellan fötterna.

 

Daniella började få värkar på natten, runt kl. 3. Hon fick bara några timmars sömn. Själv sov jag som en stock.

 

På morgonen halv 8 kom Jeanette och hämtade oss och vi begav oss mot Vrinnevisjukhuset och förlossningsavdelningen.

 

Vi fick gå in på ett av rummen, där fick Daniella lägga sig på en säng.

De satte dit två dosor, såg nästan ut som hockeypuckar, på magen. Den ena mäter ­­­­­­hjärtslag och den andra mäter sammandragningar.

 

Hon fick ligga där på sängen i 1 och en halv timme, det blev väldigt långrandigt. Finns tyvärr inte så mycket att göra i ett sjukhusrum. Men tiden gick och barnmorskan kom in och berättade att allt såg bra ut, men att hon ville köra ett till test runt halv 12 – 12. Vi tog våra saker och tog hissen ner till entréplan och gick till cafeterian, köpte en varsin macka och dricka, och slog oss ner.

 

 

När vi är mätta och belåtna tänkte vi att vi skulle ta en promenad för att få tiden att gå, så vi gick ut genom huvudentrén och började gå mot förlossningen. Blev en 20 minuters promenad ungefär. Vi satte oss på bänkarna utanför ingången och väntade på att min mamma skulle komma. Vi hade bestämt att hon skulle hämta hundarna och ta med dem till Kimstad. Hon tog nycklarna, önskade oss lycka till och åkte iväg till vår lägenhet.

 

Klockan började närma sig halv 12 så vi gick upp till förlossningen, fick gå in på ett rum igen, och puckarna sattes dit.

 

Den här gången blev det bara en halvtimme på sängen. Allt såg fortsatt bra ut. Och barnmorskan tyckte att vi kunde åka hemåt.

 

Daniella fick med två tabletter mot smärtan så att hon kunde få lite sömn.

 

Vi tog bussen hem, satte på en film och båda somnade nästan direkt.

När Daniella vaknade hade värkarna blivit något mer intensiva, men hon stod fortfarande ut.

 

Jag har för mig att hon hoppade in i duschen och jag låg i soffan och kollade på tv.

Efter duschen gick hon och la sig i sängen, hon stod knappt ut med värkarna nu, så jag ringde till förlossningen och sa att Daniella ville åka upp.

 

Ringde till Jeanette och berättade att det var dags, vi har ju ingen bil och även om vi hade haft det så har inte jag något körkort, och jag tror inte att Daniella var så sugen på att köra bil just då.

 

Vi kom upp till förlossningen vid 9. Vi fick gå in på ett rum igen.

Värkarna var nu väldigt intensiva och Daniella hade svårt att vara still.

 

Det visade sig att när barnmorskan undersökte Daniella, att hon var öppen 8 cm.

Tror att alla i rummet blev förvånade. Hon hade i stort sätt gjort allt arbete hemma redan.

 

Vi fick nu gå till ett nytt rum, ett förlossningsrum. Där fick Daniella antibiotika, eftersom vattnet hade gått 24 timmar innan så var det risk för infektion. Dom satte även på puckarna och kollade bebisens hjärtljud. Jag satt i en fåtölj och skrev ner när saker hände.

 

Dom frågade lite om smärtlindring, Daniella började med lustgas, de tyckte att det var lite för sent för EDA. Den hjälper till vid öppningsskedet, men Daniella var i stort sätt klar redan.  Så hon körde på med lustgasen och den verkade hjälpa.

 

Efter flera värkar, CTG och temp börjar det att trycka på ordentligt, kl. är nu 00.15 den 26/8.

 

När man står där bredvid och ser hur ont Daniella har är det svårt att inte känna sig lite värdelös. Vad kan jag göra för att lindra?

Jag servar med vatten, saft, håller handen och baddar pannan. Men det hjälper ju inte så mycket, tror jag i alla fall. Det kanske är skönt för henne att jag bara finns där.

 

Efter 40 minuters krystande, baddande, lustgasande och drickande, kommer äntligen vår lilla kille till världen.

 

 

Vi hade ju inte kollat vad det var för kön innan, så det blev en överraskning.

Det första jag sa till Daniella när jag såg honom där på sängen var ”it´s a dude”.

 

Kommer ihåg att båda blev lite chockade när han kom ut. Gick så fort sista krystningen. Helt plötsligt låg han bara där. Vår kille, som vi ska ta hand om och uppfostra.

 

Barnmorskan och undersköterskan tvättade av honom, och la honom på Daniellas bröst. Och jag fick klippa navelsträngen. Kändes lite som att klippa i en gummislang. Trodde innan att jag skulle svimma där inne på förlossningsrummet, men det gick bra. Blev bara lite svag när allt var klart, men det var nog att nervositeten och spänningarna släppte, plus att jag inte hade ätit på ett tag.

 

Jag blev jävligt imponerad av Daniella, hon var verkligen skitduktig. Kan nästan tro att hon har fött barn förut.  Kändes som att allt gick så enkelt och fort.

Från att vattnet gick till att värkarna började.

Hon klarade allt galant.

 

En sak är säker, jag ska aldrig klaga när jag har ont igen…

 

Här kommer första delen av min/vår förlossningsberättelse.
De andra två delarna kommer vara först ur Oskars perspektiv och sedan ur mitt. Denna första del är i tidsform eller hur man ska säga... de andra delarna kommer vara mer sammanfattade om hur vi upplevde det.

 

Min förlossning

11-08-26

 

 

Ons 24/8

22.50 – Vattnet börjar sippra lite smått. Ringde förlossningen men eftersom jag inte hade värkar skulle vi avvakta. Fick en tid kl. 8 nästa dag.

 

Tors 25/8

02.50 – Tittade på klockan. Hade haft ont ett tag till och från.

 

03.15 – Kan inte sova, hoppar in i duschen och duschar till kl. 3.50. Har fortfarande som en molande mensvärk.

 

07.30 - Efter en näst intill sömnlös natt åker vi upp till fl-avdelningen för kontroll.

 

08.00 – Blir mottagna av BM Helene. Får gå in på ett rum där hon ställer lite frågor.  Kollar även CTG-kurva.

 

09.00 - Ligger där till kl. 9, får lägga mig på sidan för att få igång bebisen lite.

Allt ser och låter bra.

 

10.00 – Ska komma tillbaka vid halv 12, så vi går till cafeterian och äter mackor.

 

10.30 – Tar en promenad runt området.

 

11.00 – Oskars mamma kommer och hämtar nyckeln till lägenheten så att hon kan ta med hundarna till Kimstad.

 

11.30 – Går upp till förlossningen igen för att kolla CTG-kurvan.

 

12.00 – Får åka hem igen, får med två tabletter mot smärtan så att jag kan sova lite.

 

13.00 – Tar en dusch och sätter på tvättmaskinen.

 

13.20 – Tar tabletterna och sover i 1 och ½ timme.

 

16.50 - Därefter är värkarna mycket intensiva men oregelbundna. Går ej att prata under värken.

 

Får massage av Oskar, det hjälper lite. Tar en dusch men det hjälper inte mot värkarna. Lägger mig i sängen och ligger där ett tag, men till slut går det inte mer. Ber Oskar ringa förlossningen och mamma.

 

20.45 – Åker till Vrinnevisjukhuset, Jeanette och Enrico skjutsar oss. (mamma och pappa)

 

21.00 – Kommer till Vrinnevisjukhuset, CTG-kurva direkt när vi kommer in på rummet.

 

21.15 – Värkarna kommer väldigt tätt, kanske 2-5 min mellanrum, de håller i sig i ca 20sek – 1 min.

 

21.30 – CTG-kurvan togs bort.

 

22.10 – Blir undersökt, är öppen 8cm! Fick byta rum, tar lustgas.

 

22.15 – Får antibiotika. Frågar efter ryggbedövning.

 

22.20 – Kollar bebisen hjärtslag, allt är bra. Lustgasen lindrar värkarna.

 

22.30 – Står upp med hjälp av ett gå bord. Känner mig full.

 

22.55 – Trycker på vid varje värk.. Kollar hjärtslagen igen, allt fortfarande bra. Ökade mängden lustgasblandning.

 

23.00 – Tar tempen, 37,5  grader, på gränsen till feber.

 

23.15 – Värkarna är inte lika jobbiga längre, lustgasen har hjälpt. Kollar hjärtslag, allt bra.

 

23.20 – Undersökning igen, är helt öppen. Barnet ska ner lite till innan det är dags att krysta.

 

23.25 – Tar två stycken panodiltabletter mot febern.

 

23.40 – CTG- kurva, runt 160 – 170 slag i minuten.

 

23.55 – Stod upp en stund för att försöka hjälpa till att få ner bebisen.

 

Fred 26/8

00.00 – Trycket har blivit värre.

 

00.06 – Bebisen är verkligen på gång, barnmorskan såg huvudet, hon säger att hon ser ljust hår.

 

00.13 – Börjar att krysta ordentligt.

 

00.48 – Våran lilla kille är ute!! Han skriker.

 

01.10 – Har spruckit lite, blir sydd. Lillen börjar bli tyst.

 

01.54 – Lillen undersöks av barnläkare, han har lite feber. Han passade även på att bajsa på mammas mage.

efter lunch hade vi tänkt bege oss hemåt! man har ju börjat känna sig hemmastadd här. Alla är så himla trevliga och hjälpsamma! Jag vill börja skriva på min förlossningsberättelse också. Känns som att ju längre det går, desto mindre kommer jag ihåg i detalj. Känslor och allt sånt. "påminn mig om att jag aldrig mer vill föda ett barn vaginalt" var nåt jag sa till oskar. FYFAN för värkarna jag hade hemma och innan jag fick lustgasen. Kunde inte stå, inte sitta, inte ligga. Det var en känsla jag aldrig mer vill vara med om! fattar inte ens att jag nästan gjorde allt arbete hemma. 8 cm var jag ju öppen när jag kom in kl 21. En halvtimme senare fick jag ju lustgasen och sen hamnade jag i himmelriket ett tag. Inte alls samma onda känsla. Men en sak är säker och det är att jag måste komma in mycket tidigare så jag hinner få ryggbedövning..

Nu är vi hemma igen! Har fått 2 tabletter att sova på då jag bara sovit en timme inatt. Var där uppe på förlossningen på kontroll kl 8. Kollade barnets hjärtljud på en sån där ctg-kurva eller vad det heter. Har ju haft lite värkar sen ungefär 3 imorse + vattenavgång lite titt som tätt. Har bytt trosor 3 ggr tror jag, trots binda. Värkarna har blivit lite starkare nu, men de är ganska oregelbundna. Har fått en tid till imorgon kl 9, om inget händer nu innan dess. Så nu vet ni läget :)

Har lagt mig i sängen nu. Med kiss-skydd och handduk under mig. Eftersom det rinner så fort jag rör på mig så ha jag tagit en bebisblöja i trosan. Har ju inte köpt några megabindor ännu. Hade vart bra ifall jag hade nån nu, men man får ta det man har.

Reste mig från soffan och gick några steg då det plötsligt börjar sippra lite vatten mellan bena. det har kommit lite småsipp nu sen dess, o sammanlagt kanske 3-4 dl. Har satt mig i soffan ett par gånger efter det och när jag ställt mig upp så har det forsat lite lätt. Ringde förlossningen och i o med att jag ej har några värkar så får vi komma in imorgonbitti för kontroll. Om allt ser bra ut så gör de inget (alltså igångsättning) förrän dagen efter det, så om 2 dagar är den ute om jag inte fattat helt fel?! Vet inte om jag kan ses imorgon, Nea? Haha.

Var ett tag sedan jag la upp magbilder, så här kommer några :) Tagna precis nyss då.



Så vad tycker ni?
Jag kan alltså fortfarande inte fatta att vi ska ha en bebis. Att det ligger en bebis i min mage. Jag är ju liksom bara gravid. En stor mage. Inte kan det ligga en bebis där inne?!

Har läst lite om vad hinnsvepning innebär, och det är ju precis det min bm förklarade att hon skulle göra. Hon sa ju att "nästa gång blir om 2 veckor igen, och då blir det undersökning och då kommer jag även svepa med fingret", typ nåt sånt sa hon.

Borde hon inte fråga om jag vill först? Men här frågade hon inte.

Mina händer blir så himla konstiga när jag vaknar. Eller alltså, när jag har sovit eller inte använt händerna på länge, typ om jag tittar på en film eller på tv i nån timma. De blir helt stela, speciellt ringfingret på höger hand. Kan knappt röra det, och när jag trycker på fingret med andra handen så hör jag hur det knäcker, eller hur man nu ska förklara.

Det är iallafall obehagligt. Efter en kvart eller så blir händerna och fingrarna normala igen.

Ja men vad händer idag då? Nae, inget speciellt. Jag har ju typ inget liv nu. Höjdpunkten på denna vecka var ju premiären av Svenska hollywoodfruar. Ikväll börjar ju True talent också och igår var ju det där nyhetsprogrammet med Filip och Fredrik.

Höjdpunkten är väl fredag också då förstår. BF!!! Endast 5% föds på bf-dagen så jag ska väl inte räkna med något. Men man kan ju alltid hoppas!


en gammal bild på oskar.

Den där tröjan har han haft ända sen dess.

Han använde den till jobbet varje dag, och tillslut var den så himla sliten med massor hål i, så jag rev sönder den. Han började nästan gråta! Detta var för någon månad sedan.

Besöket hos bm gick bra! 36 i sf-mått, och idag är jag i v 39+2. har en tid inbokad om 2 veckor, men får hoppas att bebis kommer innan det. Blir en undersökning nästa gång isåfall, och då skulle hon svepa runt lite med fingret eller vad hon sa? Haha. Nån som vet vad hon gör då? Förstod inte heller riktigt, men tyckte hon sa att man bokar en tid 2 dagar senare och då ska även en läkare kolla där nere o svepa runt?! Någon som vet?

Oskar är nu ute med hundarna och jag tar igen mig lite i soffan. Ingen bebis på G än. Jag som hade planerat att föda idag. Men iofs så har jag ju natten på mig också. Känner verkligen inte för att åka till vrinnevisjukhuset till den där barnmorskan imorgon. Halv nio har jag en tid. Förhoppningsvis är väl iallafall det sista gången jag träffar henne.

Oskar och jag har pratat lite om dop och sådär. Tror inte det är något för oss. Ett dop menar ju så mycket mer än att ge barnet ett namn och dricka kaffe och få presenter efteråt.

Varken jag eller Oskar tror på gud, så det skulle kännas fel att döpa barnet.

Jag tänkte att man kan ju ha en namngivningsceremoni. Inte ceremoni, men en bestämt dag, precis som dop, att släkt och vänner kommer hem till oss och så bjuder vi på smörgåstårta.

Att den dagen är till just för vårat barns namn, eller vad man ska säga? Allt som man gör vid ett dop, förutom kyrkan.

Man kan ju också tycka att vi ska döpa vårat barn för traditionens skull.
Jag är döpt, Oskar är döpt, alla i min familj är döpta. Men det vore endast för traditionens skull isåfall, inte för att barnet ska skyddas av jesus kristus och alla hans änglar.

Ska ni döpa erat barn? Eller vad har just du för tankar om detta?

Funderar starkt på att köpa ett andningslarm.



Känner jag mig själv rätt så kommer jag kolla om barnet lever 3 gånger i sekunden, och då kan det kanske vara skönt med ett andningslarm så man kan lugna nerverna lite.

ååååh.. är så himla stel i kroppen när jag vaknar! om hundarna vaknar när jag vaknar så måste jag gå ut med dem direkt, och det är väldigt jobbigt när kroppen är stel.

Helst vaknar jag nån timme innan hundarna, så kroppen hinner komma igång liksom. Stella är ju en riktig sjusovare, och Milton är ju vuxen nog att kunna hålla sig. Han brukar lägga sig i soffan med mig i väntan på att Stella ska vakna!

Idag då? Augustifesten börjar. Kanske att man ska ta med sin man på marknaden, för den börjar väl också idag? Vore ju hemskt trevligt.

Efter denna graviditet ska jag köpa mig en dermaroller. En grej man "rollar" bort bristningarna med. Jag har ju en hel del på magen, tyvärr. Nog för att jag har fått en skatt på köpet, men tycker inte att jag måste ha kvar bristningarna som minne, bara för att jag fått ett barn :)

Lite info om dermarollern:

"Bristningar uppstår när huden tänjs ut hastigt på grund av påfrestningar som t ex kraftig viktökning eller graviditet. Eftersom huden inte hinner producera sina egna byggnadsstenar (collagen fibrer) i samma takt som den expanderar sträcks huden ut och de tätt sammanflätade beståndsdelarna tvingas separera från varandra. Även om bristningar kan undvikas genom att applicera återfuktande krämer är de svåra att bli av med när de väl är ett faktum.

Det är rollerns unika egenskap att stimulera collagen produktionen i huden som gör att huden tillförs ytterligare beståndsdelar till de områden där det saknas. Resultatet blir att bristningarna bleks eftersom huden själv anpassar sig till dess expansion.

Endast efter ett fåtal behandlingar kommer bristningarna blekas synbart. Läkeprocessens effektivitet beror naturligtvis på graden av hudskada, ju djupare och allvarligare."

Det finns tydligen olika längder på nålarna på rollern. Någon som har erfarenhet av DERMAROLLERN, som kanske man rekommendera vilken mm jag ska ha på nålarna?



Jag vet ju att hudbristningar bleknar bort med åren, men om man inte vill vänta så himla länge, och för den delen så kanske inte ens allt försvinner, så är nog en dermaroller bra.

Jag har läst privatpersoners bloggar som har använt dermarollern, och sett på före-och efterbilder. De har fått ett jättebra resultat!

Jag KOMMER att tänka på mitt utseende när jag går ut bland folk med bebisen. För mitt eget bästa. Sen skiter jag väl i hur andra uppfattar mig. Tycker liksom inte det är snyggt att gå omkring i mjukisbyxor och barnvagn mitt i stan.

Jag vill ju vara fin. Hemma spelar det ju ingen roll. Här är det ändå ingen som kommer se mig, så här kan jag ju luffa omkring naken om det är så, men när man för en gång skull kanske kommer ut på stan så kan det väl vara kul att få klä upp sig?

Men det är ju jag det!

Jag tror iaf det stavas så? Det ska ha en laxerande verkan och också göra att livmodern drar ihop sig, och därefter kan man börja få värkar, alt vattnet går osv. Har läst mycket om det och det är på både gott och ont. Vissa menar att allting går så himla fort så kroppen och bebisen inte hinner med, och kan därför vara farligt. Andra säger att det inte är någon som helst fara. Att det kunde ha gått så illa som för vissa även utan oljan. Jag är lite tveksam... Men kanske att jag testar på sen om bebisen inte kommit på bf-dagen ;) hata mig om ni vill! Skriver från mobilen så det är därför all text sitter ihop. Vad tycker du om Ricinolja förresten ?

Vad är rimligt att spara varje månad till pensionen? Jag kan inte lägga allt för mycket, men om jag börjar spara 200 kr i månaden nu fram tills jag är 65 år så har jag lite över 100 000. Är det för lite? Vi tänkte även öppna sparkonto till barnet. Om vi sparar 100 kr var varje månad så får ungen 43 000 när den är 18 år. Mamma o pappa sparade ju till mig och jag kunde då köpa en moppe när ja var 15, och tog bilkörkort när jag var 18. Vill bara liksom föra över till ett konto varje månad då jag inte kan någonting om aktier och fonder.