Leon börjar sin inskolning på förskolan i slutet av augusti. Nervöst, spänt, laddat, men ändå lite glädje i det hela. Det är ju klart att han ska börja på förskolan nu, men ändå tänker jag att det kanske vore bättre att vara hemma med honom lite till. Jag hade nog gärna varit det om vi hade haft flera dagar med ersättning att röra oss med, men för att kunna gå runt måste jag ta ut nästan fullt så då räcker de ju inte länge.

 

Jag vet att det kommer gå fint, han är ju en så lättsam kille som verkar gilla alla människor och han har absolut inte långt till ett skratt eller leende. Han är lätt att lämna bort och ja, han har alla fördelar. Det är ju bara jag som är rädd. Eller rädd är kanske fel ordval.
Det är liksom någon annan som kommer få vara med mitt älskade barn om dagarna nu. Jag kommer bara sakna att få vara med honom. Så känner nog de allra flesta föräldrar som gått hemma, men dagen kommer ju när de måste inskolas. För de flesta iallafall. Jag hade hellre varit hemmafru. Städat och fixat som jag är bra på, och laga mat som jag är mindre bra på men det hade jag ju fått lära mig med tiden. Ska man gå hemma i hundra år så har man ju inget val.

 

Nog talat om att vara hemmafru, kommer ju aldrig hända.

 

Min framtid är så oviss. Jag har nämligen sökt in på utbildning som jag fick reservplats på, och det slutgiltiga får jag reda på inom några veckor. Jag vill verkligen börja plugga nu! Jag talade med en bekant som har mitt drömyrke och det fick mig att vilja det ännu mer!

Om jag inte kommer in på skolan så kommer jag återgå till mitt arbete och sedan söka in igen till vårterminen. Någon gång måste jag ju komma in. Men så tänker jag också att om jag jobbar på fullt där jag är anställd så kommer jag få dubbelt så mycket pengar, och pengar är faktiskt en viktig del i allting. Då skulle vi kunna spara massor pengar på vårat framtida boende (säger jag som nyss köpt en dyr barnvagn...) Men ja, ni fattar.

 

Klurigt, men det ska nog ordna sig. Det gör det ju alltid!