en orolig själ

publicerat i Leon
Idag var vi på återbesök för vägning av plutten på BB. Han hade inte gått ner mycket alls, så det betyder ju att han har fått i sig tillräckligt med tuttemjölk. Hurra!!

Vi fick skjuts dit av farfar Lars, och så tog vi bussen tillbaks in till stan. Vi satte oss på Lindahls och åt frulle, och efter det gick vi på stan en sväng. Handlade lite kläder som jag visade förut, plus en jättefin kofta, också från kappahl-newbie.

Vi träffade även mamma och Annelie som mamma jobbar som personlig assistent till och fikade lite på Kupolen. Då var det även dags för mat för lillen också. Kändes lite konstigt att sitta där och fläka upp bröstet, alla gillar ju inte det. Men de små liven måste ju också ha mat, oavsett vart man är.

Det spelar inte mig någon roll egentligen. Skiter i vart jag kommer amma i framtiden. Det är bara det att jag inte gillar att sitta och exponera mig sådär. Det är ju så uppenbart vad man gör när man sitter med en filt över sådär.

Natten som var och natten innan dess så har han ju varit väldigt sugen på mat (eller bara att få snutta). Känns ju lite jobbigt att dra fram tutten sådär många gånger under natten. Det är skillnad mot dagen, för då äter han ca var tredje timma, så det blir inte så intensivt.

En sak jag också märkt, med mig själv, är att jag blir lite nedstämd när mörkret faller på mot kvällen. På dagen känns allt jättebra och jag känner mig lycklig. Men det en konstigt känsla som sagt när det börjar bli mörkt och kväll. Känner mig orolig och rädd att nånting ska hända. Fick ett råd från en vis kvinna att jag ska tänka glada och kärleksfulla tankar när de mörka tankarna börjar träda fram, och det hjälper faktiskt lite! Jag är ju en så himla djup person också. Oskar är ju inte alls sån. Han tar liksom allt med en klackspark medans jag måste analysera allting och kan inte släppa saker. Hoppas verkligen inte bara att jag får någon jäkla depression eller något sånt.

Tror nog att jag känner så här för att allting är så himla nytt. Jag har ju precis fött ett barn. Ett nytt liv som jag måste ta hand om och älska i resten av mitt liv. Oron kommer aldrig släppa. Det är något man måste lära sig att hantera.

Men det är en annan sorts oro som gnager i mig. Jag är liksom rädd att någonting ska hända min andra familj. Mamma, pappa, bröder. Kanske för att jag inte kan vara där och "hålla koll" så att inget händer. Har ju inte varit där på jättelänge känns det som. Det är ofta som jag måste skicka sms till dem eller ringa bara för att kolla så att inget har hänt dem. Har alltid varit orolig över dem, och kommer nog alltid vara det också.

Mycket av denna oro beror på att pappa varit på sjukhus så himla mycket. De senaste gångerna har varit ganska traumatiska också, så så fort telefonen ringer och det är mamma så tror jag att hon ska säga att någonting har hänt pappa. Så fort jag hör en ambulans utanför så blir jag nervös. Det är så himla jobbigt. Kanske att jag ska gå till en psykolog eller något?

Jag kommer ihåg när jag var kanske 12 år. Då var jag orolig hela tiden. Jag minns att jag sov hos min kusin Paulina i Katrineholm, och det var åska och oväder. Jag ringde hem till familjen men det var ingen som svarade, så då trodde jag att blixten hade slagit ner i deras hus och att de var döda. Typ.

Nu blev detta lite lulligt och kanske svårt för er att förstå. Men det känns skönt att få lätta lite på tankarna.


Kommentarer
Postat av: Johanna

Läskigt, precis så där var jag oxå när Max hade kommit, blev alltid jätte deppig och ibland ledsen när det var kväll och dags att sova, orolig att nått skulle hända min lilla bebis när vi sov.. Skit jobbig känsla! Men det gick över efter typ 2 veckor.



Vad söt han är eran lilla, så nyfiken på vad det blir för namn :)

Kram

2011-08-31 @ 02:04:23
URL: http://jolieee.blogg.se/
Postat av: amanda

jag kanske skulle kunna en snabbis i morgon om neliah ska till dagis, hon har varit hemma nu i två dagar och varit sjuk. annars har jag nog ganska fullt i veckan. men kan du kanske i morgon? :P

2011-08-31 @ 07:58:44
URL: http://amandaida.blogg.se/
Postat av: Anonym

Jag känner EXAKT likadant. Och det finns fan inget jobbigare!

2011-08-31 @ 17:22:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Till Toppen