Kommer aldrig glömma hur jäkla ont jag hade! En outhärdlig känsla. Det gick så himla fort allting…

 

Kommer ihåg att jag och Oskar satt och tjafsade lite i soffan om att han aldrig hjälper till hemma, och jag reser mig upp och är arg. Jag kommer ut till hallen och helt plötsligt känner jag hur det börjar rinna mellan benen.

 

Blev nervös och tänkte att ”det kan väl inte vara dags än”. Oskar fick ringa till förlossningen då det inte slutade sippra, och eftersom jag inte hade några värkar än så fick vi en tid dagen efter klockan 8.

 

Jag la mig i sängen men kunde inte sova. Ganska självklart egentligen. Vem har lust att sova när vattnet gått liksom? Vid klockan 3 börjar jag få lite värkar. Känner att jag är tvungen att duscha och det hjälper.

 

Försöker sova efter det men det går inte så jag lägger mig i soffan och tittar på tv. Helt plötsligt är klockan halv sju och då var det dags att börja göra sig iordning inför besöket på förlossningen.

 

Kommer upp och möts av en jättetrevlig barnmorska. Får ligga någon timme och kolla barnets hjärtljud och mina värkar.

 

Det ser bra ut men hon vill att vi kollar igen om ett par timmar, så vi går då ner och äter lite i cafeterian. Har småvärkar som är jobbiga, men man stod ändå ut. Så var det i princip hela dagen fram tills klockan sju-åtta.

 

Blir hemskickad men får såklart komma tillbaka eller höra av mig ifall värkarna blir jobbigare.

 

Tog två tabletter ”att sova på” när vi kom hem från sjukhuset. Hade värkar, men ändå så att man stod ut. Sov en liten stund, och när jag vaknade hade jag ännu ondare.

 

Bad Oskar om massage och det hjälpte lite. Sa åt han att trycka hårdare när värken kom.  Till slut orkade han inte mer, och det var påfrestande för mig också, så jag tänkte att en dusch kanske lindrar. Det gjorde det inte! Kunde knappt stå upp i duschen. Klockan var väl ca 17.00 nu.

 

Kommer ihåg att jag la mig i sängen efter duschen och där började helvetet.

Halv nio står jag inte ut mer. Kunde knappt gå, sitta, ligga eller stå. Orkade inte ens prata och att någon fick röra mig var det inte tal om!

 

Mamma och pappa skjutsar upp oss till FL och är vi är där vid kl. 21.

 

Ligger med CTG-grejen i en halvtimme, en BM undersöker mig och jag är öppen 8 cm!! Blir jätteförvånad och blir orolig att jag kommer få fortsätta ha så himla ont, att det liksom är försent att få något mot värkarna.

 

Jag säger att jag vill ha allt, vad som helst! Bara jag blir av med smärtan.

 

Eftersom jag är öppen 8 cm så tycker BM Kia att jag inte behöver EDA, då den bara hjälper vid öppningsskedet, alltså värkarna som jag hade arbetat ”så bra” med hemma.

 

Får i alla fall fort komma in på ett FL-rum där uska Yvonne visar hur lustgasen fungerar. Efter det går tiden så himla fort! Känner mer och mer hur jag vill trycka. Står upp och trycker på. Antar att kroppen arbetar med att få ner barnet ännu längre ner när det kändes så.

 

Helt plötsligt är det dags att krysta. Yvonne och Kia hjälper till att hålla upp mina ben och Oskar står vid sidan och håller mitt huvud och säger peppande ord!

 

Hade aldrig klarat det utan honom vid min sida.

 

När jag krystat, i vad jag tycker är en evighet, börjar det bränna i slidan.

Det brändes och kändes så himla uttänjt. Frågade då om det inte var klart snart, men det var en bit kvar ändå.

 

Barnmorska Kia sa att hon såg ljust hår. ”vadå ljust?” tänkte jag. Trodde barnet skulle vara mörkhårig som jag var när jag föddes.

 

Jag krystar och krystar och när jag vill andas säger Kia att jag ska fortsätta. Tyckte det var så jobbigt, för man var ju tvungen att hämta luft också.

 

Jag antar att det var deras pushande som gjorde att jag tog i extra mycket sista biten, för helt plötsligt skvalpar det till och ut kommer vårt barn!

 

Helt utmattad och euforisk släppte allt och jag tittade chockad på Oskar och ner på barnet. Jag visste inte könet, var nog fortfarande i chock, för det trodde jag var det första jag skulle fråga.

 

Oskar säger då ”it´s a dude” (haha).

”Va!?? En kille?” Tänkte jag. Var inställd på att det skulle bli en tjej ju.

 

Fick upp honom på magen och han var helt kladdig, och så stor! Trodde ju det var en minibebis jag haft i magen. Förstår fortfarande inte hur han fick plats.

 

Äntligen var han här.  Vårt älskade barn som vi har väntat så länge på!

 

Född 110826, kl 00.48

Längd: 49 cm

Vikt: 3975 g