Inte nog med allt som hänt nu så fick lilla Lelle en fraktur på nyckelbenet förra veckan.

Allt började med att han ramlade ur soffan i sömnen på kvällen, och vi tänkte inte mer på det. Han grät men det gick ju sedan över. Dagen efter grät han i perioder och han hade ju precis varit sjuk också så vi trodde det hade ett samband, att han inte var riktigt frisk än. Dagen efter det grät han fortfarande och verkade ha ont nånstans, och vi tror det är öronen som spökar.

I fredags fick vi nog och oskar åkte upp med honom till akuten där det efter många timmar konstaterades att han hade en fraktur. Kan ju säga att det var skönt att få veta varför han varit så ledsen, när han inte kan förklara och säga det själv.

Nu är han helt normal igen och leker och springer och verkar inte ha ett dugg ont längre. De gör ju inget åt nyckelben och barn läker ju så fort och verkar tåla mer smärta än vuxna också. Läkaren sa att de inte brukar ha så ont när det blir fraktur på nyckelbenet men det vill jag inte hålla med om, han var ju helt förstörd i 2 dagar. Men att de läker fort, det kan jag hålla med om.

Jag har såklart dåligt samvete för att vi inte kunde komma på att det var något brutet tidigare, men å andra sidan hade de ju inte gjort något åt det ändå. Men jag tänker att tänk om det var något annat han hade brutit som behövts gipsats, och så går det flera dagar utan att vi kommer på vad det är. Man drar sig ju också för att åka till akuten "i onödan" om ni förstår hur jag menar. Men det vet man ju aldrig innan heller. Det är inte lätt alla gånger.