Oskar

När vattnet gick…

Vi satt och kollade på tv här hemma som vanligt. När Daniella skulle gå på toa, tror jag, då hon kände hur det började sippra vatten när hon hade gått en bit. Hörde bara hur hon skrek till, oh shit!

Jag vände mig om och hon sa att vattnet hade gått, trodde hon i alla fall. Jag fick som en klump i magen och lite panikkänslor.

Man har ju sett på filmer hur folk bara rusar iväg mot sjukan när vattnet går.

 

Paniken och klumpen försvann ganska snabbt. Eftersom hon inte hade några värkar, började vi misstänka att det kanske inte var vattnet ändå.

Daniella hoppade in i duschen och jag ringde upp till förlossningen för att kolla vad vi skulle göra.

 

Hon ville helst prata med Daniella, så hon fick torka av sig lite och ta telefonen.

Barnmorskan frågade hur vattnet såg ut, om det var ofärgat eller rosa, med lite klumpar i.

Detta stämde in, så de misstänkte också att det var vattnet som hade gått. Men eftersom hon inte hade några värkar än så fick hon en tid på torsdagen, kl. 8.

 

Det är svårt att förbereda sig för detta, trots att man har haft hela 9 månader på sig. Livet har ju flutit på som vanligt, jobb, träning, match och umgås med vänner. Sen plötsligt står hon där med en pöl mellan fötterna.

 

Daniella började få värkar på natten, runt kl. 3. Hon fick bara några timmars sömn. Själv sov jag som en stock.

 

På morgonen halv 8 kom Jeanette och hämtade oss och vi begav oss mot Vrinnevisjukhuset och förlossningsavdelningen.

 

Vi fick gå in på ett av rummen, där fick Daniella lägga sig på en säng.

De satte dit två dosor, såg nästan ut som hockeypuckar, på magen. Den ena mäter ­­­­­­hjärtslag och den andra mäter sammandragningar.

 

Hon fick ligga där på sängen i 1 och en halv timme, det blev väldigt långrandigt. Finns tyvärr inte så mycket att göra i ett sjukhusrum. Men tiden gick och barnmorskan kom in och berättade att allt såg bra ut, men att hon ville köra ett till test runt halv 12 – 12. Vi tog våra saker och tog hissen ner till entréplan och gick till cafeterian, köpte en varsin macka och dricka, och slog oss ner.

 

 

När vi är mätta och belåtna tänkte vi att vi skulle ta en promenad för att få tiden att gå, så vi gick ut genom huvudentrén och började gå mot förlossningen. Blev en 20 minuters promenad ungefär. Vi satte oss på bänkarna utanför ingången och väntade på att min mamma skulle komma. Vi hade bestämt att hon skulle hämta hundarna och ta med dem till Kimstad. Hon tog nycklarna, önskade oss lycka till och åkte iväg till vår lägenhet.

 

Klockan började närma sig halv 12 så vi gick upp till förlossningen, fick gå in på ett rum igen, och puckarna sattes dit.

 

Den här gången blev det bara en halvtimme på sängen. Allt såg fortsatt bra ut. Och barnmorskan tyckte att vi kunde åka hemåt.

 

Daniella fick med två tabletter mot smärtan så att hon kunde få lite sömn.

 

Vi tog bussen hem, satte på en film och båda somnade nästan direkt.

När Daniella vaknade hade värkarna blivit något mer intensiva, men hon stod fortfarande ut.

 

Jag har för mig att hon hoppade in i duschen och jag låg i soffan och kollade på tv.

Efter duschen gick hon och la sig i sängen, hon stod knappt ut med värkarna nu, så jag ringde till förlossningen och sa att Daniella ville åka upp.

 

Ringde till Jeanette och berättade att det var dags, vi har ju ingen bil och även om vi hade haft det så har inte jag något körkort, och jag tror inte att Daniella var så sugen på att köra bil just då.

 

Vi kom upp till förlossningen vid 9. Vi fick gå in på ett rum igen.

Värkarna var nu väldigt intensiva och Daniella hade svårt att vara still.

 

Det visade sig att när barnmorskan undersökte Daniella, att hon var öppen 8 cm.

Tror att alla i rummet blev förvånade. Hon hade i stort sätt gjort allt arbete hemma redan.

 

Vi fick nu gå till ett nytt rum, ett förlossningsrum. Där fick Daniella antibiotika, eftersom vattnet hade gått 24 timmar innan så var det risk för infektion. Dom satte även på puckarna och kollade bebisens hjärtljud. Jag satt i en fåtölj och skrev ner när saker hände.

 

Dom frågade lite om smärtlindring, Daniella började med lustgas, de tyckte att det var lite för sent för EDA. Den hjälper till vid öppningsskedet, men Daniella var i stort sätt klar redan.  Så hon körde på med lustgasen och den verkade hjälpa.

 

Efter flera värkar, CTG och temp börjar det att trycka på ordentligt, kl. är nu 00.15 den 26/8.

 

När man står där bredvid och ser hur ont Daniella har är det svårt att inte känna sig lite värdelös. Vad kan jag göra för att lindra?

Jag servar med vatten, saft, håller handen och baddar pannan. Men det hjälper ju inte så mycket, tror jag i alla fall. Det kanske är skönt för henne att jag bara finns där.

 

Efter 40 minuters krystande, baddande, lustgasande och drickande, kommer äntligen vår lilla kille till världen.

 

 

Vi hade ju inte kollat vad det var för kön innan, så det blev en överraskning.

Det första jag sa till Daniella när jag såg honom där på sängen var ”it´s a dude”.

 

Kommer ihåg att båda blev lite chockade när han kom ut. Gick så fort sista krystningen. Helt plötsligt låg han bara där. Vår kille, som vi ska ta hand om och uppfostra.

 

Barnmorskan och undersköterskan tvättade av honom, och la honom på Daniellas bröst. Och jag fick klippa navelsträngen. Kändes lite som att klippa i en gummislang. Trodde innan att jag skulle svimma där inne på förlossningsrummet, men det gick bra. Blev bara lite svag när allt var klart, men det var nog att nervositeten och spänningarna släppte, plus att jag inte hade ätit på ett tag.

 

Jag blev jävligt imponerad av Daniella, hon var verkligen skitduktig. Kan nästan tro att hon har fött barn förut.  Kändes som att allt gick så enkelt och fort.

Från att vattnet gick till att värkarna började.

Hon klarade allt galant.

 

En sak är säker, jag ska aldrig klaga när jag har ont igen…